Om hästar och livet i Stockholm
Tur man inte har cellskräck
I helgen åkte jag för att hälsa på en kompis och då hon bor på 18:e våningen så är det ju en självklarhet att ta hissen upp. Jag tryckte på knappen för att kalla den till entréplanet och jag hörde hur det knarrade och lät i hisschaktet men då hissar ofta låter lite så tänkte jag inte så noga på det just då. Hissen kom och jag klev in och tryckte på nummer 18. Dörrarna stängdes och hissen började sakta knarra uppåt. Tre och en halv våning kom jag innan det slog stopp i maskineriet. Det var ingen hög smäll, och det kändes inte särskilt läskigt. Det liksom bara stannade. Min första reaktion var att börja trycka på alla knapparna, men inget hände. Men längst ner fanns det en skylt!
Vid problem, ring oss
Ja, jag hade ju lite problem. Det kan man lugnt säga. Lappen hade ett telefonnummer till S:t Eriks Hiss, ett företag som utför hiss service och de hade också jourverksamhet just för såna som mig. Som sitter fast i en hiss på en lördag utan att veta hur man tar sig ut. Det är allt en jäkla tur att man inte är rädd för trånga utrymmen. Och att jag hade en chokladbit i fickan! Jag tröstade mig med den medan jag väntade på servicekillen. Det tog en timme ungefär och då kom jag på att jag glömt ringa min kompis. Hon måste ju undrat var jag tog vägen. När jag kom upp var hon lite sur för att jag var sen, men efter att hört min berättelse så fick jag en kram och allt var lugnt.